tisdag 11 april 2017

Vattenskräck

Författare: Petrus Dahlin

Vilket omslag! Och vilken inledning! Vi möter ett till en början kroppslöst väsen, något, någon, som inte riktigt vet vem eller varför den eller det är som tar plats i någon annans kropp: "...jaga det jag måste ha/.../Nu måste jag bli sedd/.../Ljuset är en hon/.../Jag är arg/.../Vill att hon ska se mig." Det är suggestivt och nästan lite poetiskt. Sen får vi möta Clara Emilia och det är lätt att förstå att det är hon som är den jagade, ljuset. Hon håller på att renovera sitt rum, känna efter vem hon ska vara nu när hon håller på att lämna barndomen bakom sig. Hon ska precis börja på sitt sommarjobb som är som assistent på en inspelning av skräckfilm. Hennes kompisar Bella och Tora som bägge är skräckfilmsfantaster är bägge gröna av avund. Clara Emilia är spänd över sitt nya jobb och på inspelningen, som är en remake av Poltergeist, är hon mån om att göra riktigt bra ifrån sig. Det är roligt och hon trivs. Ändå är allt inte riktigt bra. Hon har ofta en känsla av att vara betraktad. Är det "Äckliga gubben"? Någon i huset mitt emot? Eller är det den lilla blå nallen i hennes rum, som hon inte gillar, som verkar byta plats i rummet av sig själv? Är det Khalil på filminspelningen, som verkar veta lite för mycket om henne? Eller är det bara hennes gamla tvångstankar som kommer tillbaka? Och mitt i alltihop åker Clara Emilias föräldrar iväg på en resa så att hon lämnas själv i lägenheten.

Jag tycker tyvärr inte att alla trådar löper ihop på ett snyggt sätt här och förväntningarna som skapas av omslag och inledning infrias inte. Dock brukar Dahlins skräckisar för mellanåldern locka en hel del läsare och det kommer förmodligen den här också att göra.

Rabén & Sjögren, 192 sidor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar