torsdag 20 juli 2017

Gudarna vaknar

Författare: Maz Evans

I gudarnas himmelska värld, som numera styrs av Djurkretsen sedan Zeus valt att gå i pension, är det ibland långtråkigt perfekt. Jungfrun, den yngsta i djurkretsen på bara lite knappt 2000 år, tar därför olovandes ett uppdrag i de dödligas värld. Hon ska ge en livstidsdömd fånge en flaska ambrosia. Fången är fängslad under Stonehenge, bara ett stenkast från där Elliot bor. Elliot är en kille med avsevärda problem. Hans mamma har drabbats av någon form av allt för tidig demens, deras pengar är slut och i skolan trakasseras han av den sadistiska historieläraren Boil som vill få honom relegerad. Dessutom är hans illvilliga granntant ute efter att köpa hans och mammans hus för en spottstyver. Så när det efter ett stjärnfall dyker upp en konstig liten tjej som yrar en massa och absolut ska bege sig till Stonhenge på egen hand, råkar han in i ett äventyr som egentligen är ett problem för mycket. Men Elliot är en rättrådig typ, en som inte kan överge en liten flicka som verkar ha tappat bort sig.

Gudarna vaknar är den första i en serie (Kaosstenarna) som gissningsvis ska bli fyra, en för varje elementarsten. I denna första bok är det jordstenen som Elliot och Jungfrun ger sig ut på jakt efter, allt för att stoppa den demon de råkat släppa lös. Till sin hjälp får de Zeus, som visar sig vara en godmodig och bussig gubbe, sexistisk så det förslår förvisso, men långtifrån den gängse mer skräckinjagande bilden av de grekiska gudarnas kung som man oftast möter. Med på äventyret kommer också Hermes, som modemedveten socialamediergalning, de ständigt gnabbande systrarna Athena och Afrodite och deras bror Hefaistos, gudasmeden som kan bygga eller laga vad som helst.

Tänk er en Pixarfilm, fast som bok, då har ni en blid av Gudarna vaknar. Det är roliga infall, kul uppfinningar, knäppa typer och humoristisk dialog. Dessutom finns lite av en barnnivå och en vuxennivå, vissa skojigheter förstås bättre om man har en högre förståelse för den antika mytologin, men äventyret är roligt nog ändå. Ett rejält minus för grabbigheten och den aningslösa sexismen. Passar från fyran och uppåt eller från trean som högläsning. Den engelska titeln, Who let the gods out? är så klart oändligt mycket fyndigare, i synnerhet som den följs av Simply the Quest.

Rabén och Sjögren, 367 sidor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar